Herdens hopp (”salto del pastor”) är en teknik som är unik i världen och som betraktas som kulturell egendom av Kanarieöarnas regering. Det här är en sportbetonad färdighet som härrör från de första invånarna (”guanches”) på öarna. De började använda den här tekniken för att snabbt kunna ta sig fram över svår terräng med hjälp av en lång trästav. Många herdar använder än idag denna metod, men det finns också grupper som utövar den för nöjes skull.
Ett viktigt verktyg för herdar
Urinvånarna på Kanarieöarna ägnade sig åt boskapsuppfödning, vilket gjorde dem duktiga på boskapsskötsel. Med hjälp av en stav på mellan två och fyra meter kunde herdarna korsa berg och raviner med stora nivåskillnader i samma takt som sina getter.
Denna förmåga var något som verkligen överraskade conquistadorerna och deras krönikörer. På 1800-talet, när Kanarieöarna började bli ett turistmål och reselitteraturen blev populär i Europa, brukade Kanarieöarnas extraordinära traditioner ofta omnämnas.
Andra kulturer fängslas av öarnas traditioner
Många av de europeiska resenärernas berättelser nämnde herdens hopp. När engelsmannen Charles Edwardes 1888 bevittnade denna tradition sade han: ”Herden bär alltid sitt spjut, en lång trästav med spetsig ände, för att kunna ta sig ner längst ned till bottnen av stup som på La Palma, en av de mest bergiga och branta av öarna”.
Denna färdighet överraskade även författaren Olivia Stone, författare till den mest kända reseboken om Kanarieöarna från den tiden. Hon betonade att den teknik som herdarna använde för att hoppa över stenar med en stav skulle vara omöjlig att lyckas med för vem som helst under normala omständigheter.
Pinne eller stav? Så kallar man verktyget som herdarna använde
Herdens hopp är en teknik som används på flera av öarna, men det mest besynnerliga är att ”pinnen” har olika namn på varje ö. Detta återspeglas i den rapport som förklarar traditionen kulturell egendom: ”Lanza” på La Palma, ”astia” på El Hierro, ”asta” på La Gomera, ”lanza”, ”palo” eller ”regatón” på Teneriffa, ”garrote” på Gran Canaria och ”lata” på Fuerteventura och Lanzarote. En annan egenhet är att det mest använda trädslaget är kanarisk tall och att längden på staven varierar beroende på varje ös respektive sluttningar.
Al extremo del palo, se le añade una punta metálica afilada para que este se agarre mejor al suelo. Eso sí, la incorporación del metal es relativamente nueva, ya que los aborígenes colocaban una pieza de hueso.
Hoppa med ren kanarisk stil
Hederns hopp var en vanlig praxis för att kontrollera boskap medan djuren betade, men man använde den även som nöje för att visa upp sportbetonade och demonstrativa färdigheter. Man anordnade tävlingar för att visa upp den herde som hoppade bäst genom grenar som ”pasarse la lanza”, ”hacer la bandera” eller ”la vuelta del pastor” eller precisionshopp som ”el salto del enamorado” eller ”el salto de la moneda”. Den mest uppseendeväckande är ”el salto a regatón muerto”, som innebar att hoppa från höjder som var flera gånger högre än pinnens längd, utan att sätta ner den på marken när man hoppade. För närvarande kallas de grupper som utövar herdens hopp för nöjes skull ”jurrias” och är anslutna till Federación de Salto del Pastor Canario.