La Llanía

Vandringsleden tränger in i skogen El Brezal, som betyder ljungheden, där paradoxalt nog den atlantiska porsen är den vanligast förekommande arten. Det här är öns regnigaste del och den rikliga nederbörden gör att den atlantiska porsen har kunnat breda ut sig. Det första vi stöter på är en skogsglänta som kallas La Chapa Pablo. Under ruttens första del går vi genom en tät laurisilvaskog som solens strålar knappt tränger igenom. Miljön är fuktig och här hittar man mycket lavar och mossor.

Två imponerande kanarietallar sticker ut, vilket är en påminnelse om att skogen med atlantisk pors och trädljung är en ovanlighet på den här sydliga sluttningen. De växer här tack vare den fuktiga dimman som väller in från klippan vid El Golfo.

Rutten svänger söderut där den följer flodbädden i en begynnande ravin. Då El Hierro geologiskt sett är ung är nätet av raviner fortfarande ganska outvecklat. Något som är särskilt utmärkande är ormbunkarna vid ledens kant, där den vanligaste arten är örnbräken.

Det är en av öns vanligaste ormbunksarter och dess blad kan bli upp till två meter långa. Den här ormbunksarten tål ljus och viss värme och det är därför vi hittar den i den här delen av skogen som är mindre fuktig.

Vi korsar landsvägen som leder till Hoya del Morcillo – det huvudsakliga fritidsområdet i öns skogar. Vi fortsätter vandra i skogsterräng, men typen av skog har nu ändrats enormt. Då det är mindre fuktigt har den atlantiska porsen fått lämna plats åt ljung som är mindre krävande vad gäller fuktighet och som klarar av solljuset och torkan.

Den här stora gläntan ligger vid foten av Montaña de la Fuente.  Ordet ”tablada” är en term som är starkt förknippad med djurhållning och visar på hur viktig boskapsskötseln är på El Hierro. Tablada är en plats där boskapen samlas och när den ligger nära en by förknippas den här termen, som redan tidigare användes i Andalusien, med slakthus.

Den här bortglömda källan på berget utgör en del av de svåraste och jobbigaste kapitlen i öns historia – tiden efter det spanska inbördeskriget. Den anlades på 1940-talet av Mando Económico de Canarias för att skapa ett vattenhål åt boskapen. Dessutom byggdes en cistern som därmed separerade boskapens användning av vattnet från människornas användning. Detta hände för inte så länge sedan, och den äldre befolkningen kommer fortfarande ihåg hur man transporterade vatten till husen med lastbilar eller att man gick till källorna för att hämta vatten och där man ibland fick stå länge i kö för att få ta del av det lilla vatten som fanns.

I september 2006 brände en förödande brand ned 1 400 hektar skog på El Hierro. Den här delen av La Llanías vandringsled korsar ett område som drabbades hårt av den här branden, som man lyckades kontrollera innan den spred sig till El Pinar. Det är intressant att se hur växtligheten förändras efter branden. Här ser man några unga kanarietallar som har återhämtat sig och man har även planterat atlantisk pors och trädljung som sakta men säkert breder ut sig.

La Hoya de Fireba är en spektakulär caldera som härstammar från en vulkanisk explosion under en övergångsperiod i El Hierros vulkaniska historia. Det är dessutom öns bäst bevarade caldera – det finns endast tre av den här typen. Calderan ligger i mitten av de tre bergsryggarnas topp som ger ön formen av en oregelbunden stjärna. Den här iögonfallande kratern har en innerdiameter på 259 meter, är 110 meter djup och har en plan botten som består av vulkanisk aska.

Att ta sig ner i calderan är något näst intill magiskt då man hamnar i ett naturområde där endast fåglarnas vingslag bryter den stilla tystnaden. Tack vare passadvindarna som passerar klippan vid El Golfo växer det på calderans sydsida atlantisk pors och trädljung medan nordsidan är kal och tom. I calderans djup hittar man ett litet område som tidigare användes till att odla regnbevattnad potatis och som man kan ta sig till tack vare en stig som man nu har återställt.

Den här utsiktsplatsen ligger vid calderans allra sydligaste kant, precis över området där den vulkaniska askan och lapillin, kallad Picón av öborna, som vulkanen spydde ut ligger.  Till vänster om utsiktsplatsen ligger Pico de Fireba som under fuktiga dagar skapar en speciell färgkontrast . Från utsiktsplatsen får man under klara dagar en utmärkt utsikt över andra öar som La Gomera och Teneriffa. Det är precis här, längsmed den här södra kanten av calderan där utsiktsplatsen ligger, som Camino de la Virgen, den långa vandringen mellan Dehesa och Valverde, passerar.  Hoya de Fireba ligger mellan La Llanía och La Mareta, som är de punkter där jungfrun överlämnas från en by till en annan. I La Llanía lämnar El Golfo över jungfrun till El Pinar, för att sedan ta emot henne igen från Isora i La Mareta.

Det här lilla slättlandet, som tidigare var en kal plats innan man återplanterade skog, förknippas starkt med tron på häxor. Det sades att det inte växte några träd i det här området eftersom häxorna dansade här. Magi och dess ritualer var något som vanligtvis var djupt rotat i invånarna på El Hierro och Kanarieöarna. De platser där häxorna dansade kallas ”bailaderos”

och de finns på alla öarna. Men bailaderos var även det namn man gav platser där ursprungsbefolkningen lämnade sina boskapsdjur utan något att äta så att de skulle bräka och råma till gudarna och be om regn.

Det är därifrån som namnet ”baladero” (balar på spanska betyder att bräka) kommer och som genom att blandas med de här häxritualerna ledde till ”bailadero”.

Det här är en fantastisk naturlig utsiktspunkt som blickar ut över El Golfo. I förgrunden ser man utlöparna med laurisilvaträden som lutar sig över bergsväggarna, vilket är resultatet av ett enormt jordskred som förde med sig en stor del av ön ner i havets djup. El Golfo är resultatet av en gravitationsbaserad vittring – den höga höjden ledde till instabilitet, vilket slutade i ett gigantiskt ras. Det är därför vi här kan se enorma klippor som på vissa ställen är mer eller mindre lodräta, som klippan Tibataje som verkar fortsätta ut i havet till klipporna Roques de Salmor.

I det mindre sluttande området till vänster ser man vulkanen Tanganasoga, som hjälpte till att fylla den sänka som jordskredet som skapade El Golfos nedre område orsakade.

Det här ljungträdet visar hur viktiga de horisontella regnen är, där från fukt från dimman som förs fram av passadvindarna fångas upp. Precis som på Garoé-trädet kondenseras fukt från dimman på det här ljungträdets grenar och löv. Betongkonstruktionen under trädet ser till så att vattnet inte rinner ner i jorden utan i stället fyller cisternen vid trädets fot.

Det här vattnet, som tas till vara på ett sådant fyndigt sätt, försörjer Fuente de La Llanía som fungerar som både start- och slutpunkt för den här rutten längsmed den norra delen av Nisdafe-platån. Trots dess ringa storlek förser den La Llanías ”nya källa”, dit även personer går för att hämta vatten till sina hem, med vatten året runt.